En rymdopera

 

 

 

I höstas fick jag förmånen av skriva en rymdopera tillsammans med Lisa Rodebrand. Här nedan följer novellen. Jag önskar dig trevlig läsning.

En kittlande känsla spred sig i Shadows mage när rymdskeppet störtade mot jorden. Shadow klamrade sig fast vid armstöden och tänkte “det här kan bli min sista resa”. Hon sneglade ner och såg robotkompisen Kurt klängde sig fast vid hennes fot. Där satt han och spottade ettor och nollor ur sig.

“Så ja, så ja, lugn och fin! Vi har varit med om värre äventyr. Minns du den där gången när vi nästan krockade med Dödsstjärnan och Darth Vader sköt maskinolja på oss? Det var mycket värre”, tröstade Shadow.

Roboten Kurt såg inte ett dugg lugnare ut. Han darrade som ett asplöv och klättrade upp i knät på Shadow.

 

Ängeln Andy hade precis tappat glasögonen på marken när hon hörde ett vinande ljud som ökade i  styrka. Hon kunde inte se vad det var, utan böjde sig ner och famlade efter sina glasögon. Äntligen fick hon tag i dem och placerade dem på näsan. Hon kastade en blick över axeln för att se vad det var som lät. Därefter hördes endast ett gigantiskt “plaff” och hon blev alldeles tillplattad. Alla organen flyttades omkring i kroppen på henne. När Andy krälade ut ifrån det som hade träffat henne så märkte hon att hon inte längre var en ängel. Händerna var alldeles gröna och hade fått långa klor och kunde inte längre känna sina vingar. Andy lyfte blicken uppåt och såg att det som hade störtat på henne var ett rymdskepp.

 

Det första Sounara kände var en brännande hetta. Lågorna expanderade explosionsartat och hon märkte hur hon växte med elden. Ju mer hon växte, desto hungrigare blev hon. Nu skulle det smaka gott med nån liten elektrisk apparat. Undrar var jag kan hitta en sådan? tänkte hon. I samma stund kom Kurt utskjutandes genom nödkatapulten och gjorde en saltomortal genom luften och landade precis framför Sounaras väldiga gap. Där smälte han av hennes oerhörda hetta och blev till en silverglänsande liten pöl. En liten stråle maskinolja sipprade ut från underredet.

“Aj!”, sa Kurt, “det här är värre än elektiska stötar i rotorbladet”.

Shadow, som hade hört Kurts nödrop, kom glidande ner för en ledstång på rymdskeppets utsida och landade lite klumpigt framför det som hade varit hennes vän.

“Ooooopsy!” tänkte Shadow högt, sedan tappade hon helt målföret och kom inte på något mer att säga.

 

Andy stod vid rymdskeppet och undrade vad som hade hänt och vad hon nu var för något. Hon kunde ju knappast vara en ängel. Trots sin tjocka, gröna hud kände hon att det var lika varmt som i helvetet. Det visste hon, för hon hade minsann varit där en gång på praktik. Det var innan hon kom på att hon ville bli en ängel när hon blev fullvuxen. Andy hade däremot inte räknat med att hon skulle förvandlas till ett grönt och slemmigt monster när ett rymdskepp kraschlandade på henne. Det skulle hon minsann ta upp på nästa möte med skyddsombudet ängeln Gabriel. Medan hon stod där och funderade över sin yrkeskarriär fick hon se att det hade fötts en ny gudinna ur kratern som bildats när rymdskeppet kraschade. Samtidigt såg hon för sin inre syn att ett liv var i fara. Nu måste hon skynda om hon skulle hinna rädda Kurt.

 

Kurt kände sig ovanligt blöt och synnerligen geggig. Han hade svårt att få grepp om sina ettor och nollor. En antenn sköts ut för att känna av omgivningen. När den snurrade runt såg den hans kapten Shadow och sedan den kraftfullt flammande eldgudinnan Sounara och därefter ett stort, grönt, slemmigt monster som kom rusande emot honom i en väldig fart.

“Data insamlat, förbereder en analys av rådande krissituation”, hasplade Kurt ur sig.

Antennen drogs in i den silverglänsande pölen. Det klånkade och skramlade när Kurt bearbetade alla fakta. Medan kretsarna arbetade så hårt att de nästan kokade så hände det ett antal saker runt omkring Kurt.

En av dem var att fjädern som han letat efter ända sedan vintern 1984 kom flygande ut genom bakluckan. En annan sak var att Sounara öppnade sitt väldiga gap och svalde honom hel och hållen. En kraftig rap hördes och Sounara slickade sig om fingrarna, fast det såg ju inte Kurt eftersom han låg i hennes mage. Han såg inte heller att Shadow hade höjt sin intergalaktiska rymdpistol och avfyrat en iskall hagelsvärm rakt mot eldgudinnan. Inte heller såg han att hagelsvärmen råkade träffa det gröna, slemmiga monstret Andy som befann sig mitt emellan Shadow och eldgudinnan Sounara.

 

“Det här ska jag minsann också ta upp med skyddsombudet. Det stod inget om det här i mitt anställningsavtal. Jag ska ha löneförhöjning!” väste Andy.

När hon såg att Shadow började storböla kom hon ihåg att det fanns någon som behövde räddas. Lite förvirrad av sin fysiska form funderade Andy ett kort ögonblick. Sedan sträckte hon ut sin gummiaktiga arm som blev längre och längre. Armen virades runt hela eldgudinnan och kramade åt tills elden slocknade. Det pös till och en liten rökpuff ringlade upp mot himlen. När Andy kramade till ännu lite hårdare hörde ett “klask” och en silvrig pöl som hade varit roboten Kurt flög ut ur gapet på Sounara.

 

Andy släppte sitt grepp kring eldgudinnan.

“Analysen slutförd!” deklarerade en stolt Kurt. “Nu vet jag hur jag ska reparera mig själv. Undrar vart den där fjädern tog vägen?”

“Den har jag här”, sa Shadow och sträckte fram en chokladfärgad, illa medfaren spiral.

När Kurt öppnade bakluckan så sköt Shadow in fjädern i den. Det rasslade, plingade och plongade en god stund, sedan började Kurt att skaka. Först långsamt men sedan allt kraftigare. Den silverfärgade pölen Kurt började ändra form till en robot.

“Åh, vad glad jag är att du är tillbaka. Det här var ju lika nära ögat som den där gången när vi fastnade i ett maskhål och höll på att bli slukade av jättelarven Sixten. Kommer du ihåg det?” undrade Shadow.    

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *