Smakprov

För ett tag sedan var det någon som undrade vad jag skriver på just nu. Diana är arbetsnamnet på den skräcknovell som jag skriver på. Min vana trogen fick jag en idé och kastade mig in i den helt utan att ha skrivit en synopsis. Sedan dess att jag började skriva har idén utvecklats och den är fortfarande inte helt färdig, vilket jag finner mycket spännande.

Diana är den största skrivarutmaning som jag ställts inför, men också en mycket rolig sådan. Jag, som i över trettio år, har varit klassens clown fick lära mig i min novell Robin att jag kan inte vara både rolig och skrämmande. Jag måste välja. Då insåg jag det. Jag har inte längre behovet av att gömma mig bakom clownens mask.

Diana har varit ute hos testläsare. Trots att hon inte är färdig. Inte ens halvfärdig. Karaktärernas namn skaver. Och jag har två luckor som behöver fyllas. Men, om du vill läsa lite ur Diana före manuset har varit på granskning hos en lektör så ska du få ett smakprov här ikväll.

Var nådig i din kommentar.

Diana av Sofi Poulsen

Diana rusade barfota genom Ullstämmaskogen. Hjärtat slog hårt i bröstet och det brände i luftrören. Som en furie for hon fram. Bara hennes tankar var snabbare. Hon lyssnade efter förföljare medan hon sprang men det var svårt att höra något annat än hennes rosslande andning. Snart skulle hon inte orka springa mer och då.. hon vågade inte tänka på det. Tursamt nog hade hon inte haft klänning idag så det gick lättare att springa.

Plötsligt kände hon det. Marken under henne började vibrera. Sedan hörde hon ljudet av hästhovar som slog mot den hårt trampade skogsstigen. Snart skulle hennes förföljare vara ikapp henne. Diana svepte med blicken åt sidorna. Var kunde hon gömma sig? Paniken spred sig i kroppen och hjärnan gick in i överlevnadsmode. Instinkten att överleva slog ut allt sunt förnuft.

Fast det egentligen inte var möjligt för Diana, så ökade hon farten. Hon såg en kurva komma närmare. Runt henne var det en dunkel gammal barrskog. Granarna stod tätt, men där kunde hon inte gömma sig. Det skulle vara lätt att hitta henne när man visste vad man sökte. Bara hon hann fram till kurvan. Där kanske fanns något. Snälla, hjälp mig, bad hon inom sig. Till vem hon bad visste hon inte. Snart framme. Marken vibrerade kraftigare. Ljudet från hovarna hördes över hennes andhämtning. Skulle hon hinna fram så skulle det bli på håret.

Diana tog i för allt hon var värd och fick upp farten ytterligare lite. Hon kom in i full fart i kurvan och dök med huvudet före rätt in mellan träden. Granarnas grenar rev henne blodig i ansiktet och på armarna. Barren stack i hennes nakna fötter. Diana försökte få kontroll på sin andning. Så hörde hon hur hästarna kom dundrande. Blodet nära stannade i hennes ådror fastän hjärtat slog så hårt så hon trodde det skulle knäcka några revben. Så for de förbi. Sju ryttare i full galopp. Det skulle ta dem ett tag att stanna och vända hästarna.

Benen på Diana skakade av ansträngning. Men hon hade inte tid att vila. Hon drog sig längre in i skogen. Här var marken täckt av en mjuk och grön mossa. Granarna stod tätt, som om ingen underhållit skogen på länge. Diana undrade vem som ägde marken, om hon fortfarande varit i den kungliga skogen skulle ingen våga vanvårda den så här.  Hon hade ont om tid, om hon ville överleva dagen, så Diana satte sig i rörelse. Det var svårt att springa när träden stod så tätt så hon småjoggade. Skogsstigen försvann snabbt bakom henne och när Diana vände på huvudet kunde hon inte se stigen.

Skogen var tyst. Inga fåglar eller andra djur hördes. Lite konstigt var det då skogen var känd för att vara rik på småvilt. Diana såg sig noga för var hon satte sina fötter. En bruten kvist skulle höras långt. Tystnaden fick Diana att börja känna sig lite obehaglig till mods. Den långa språngmarschen hade gjort henne svettig. Nu när hon inte längre sprang började hon känna sig frusen. Munnen kändes torr. Hon hade fått lämna slottet i en sådan hast att hon inte hade fått med sig någonting mer än kläderna som hon bar.

Diana tänkte på alla de färggranna klänningarna som hängde i klädskåpet på hennes rum. Hade hon inte haft jaktkläderna på sig hade hon inte undkommit förföljarna. Nu smälte hon med lätthet in i skogen. Inga prasslande klänningar i gult, blått och rött som avslöjade henne. Hon tänkte tillbaka på scenen som hade utspelat sig i tronrummet och som hade fått henne att fly hals över huvud. Hon rös när hon mindes rösten. Det var något onaturligt med den.

En ljuvlig doft avbröt hennes tankar. Hon stannade upp. Doften av mat spred sig omkring henne och Diana kände hur hungrig hon var strax före ett utdraget knorrande ifrån hennes mage annonserade det. Någon lagade stek. Det vattnades i munnen på Diana. Hon satte sig i rörelse framåt, mot doften, samtidigt som hon svepte sökande med blicken på spaning efter fara. Då såg hon den. Björnen. Diana tvärstannade och kände adrenalinet kicka in.

Den fullvuxna björnen stod stilla och såg på henne. Hon försökte uppskatta avståndet och hur lång tid det skulle ta för björnen att nå henne. Samtidigt försökte hon minnas allt hon lärt sig om björnar. Hon såg på den bruna pälsen. Så mjuk den såg ut att vara. Dianas fötter började röra sig mot björnen fastän hon inte ville. Björnen stod still, avvaktande. Den mjuka mossan under fötterna gjorde att det kändes som hon gick på den tjockaste mattan i slottet. Diana sträckte ut högra handen framför sig medan hon fortsatte framåt. Björnen stod kvar, vädrade i luften. Ögonen släppte inte henne. De såg på henne med ett växande intresse.

Bara några steg kvar sedan skulle hon vara framme vid björnen. Diana kunde höra den andas, lite häftigare nu sedan hon kommit nära. Hon kunde höra sin puls bulta i öronen. Helst ville hon springa så fort hon kunde långt bort därifrån, men det skulle med säkerhet bli hennes död. Några steg till.. björnen vände nosen mot Dianas utsträckta hand. Var det nyfikenhet hon såg i dess ögon?

Diana hade varit så fokuserad på björnen att hon inte hade lagt märke till stugan som låg ett femtiotal meter bakom björnen och det var därifrån den ljuvliga doften av stek kom. Det var en liten timmerstuga som bestod av ett kök och två små rum. I köket stod en liten man och öste steken som skulle bli kvällsmaten. Det var viktigt att ösa, hade han fått lära sig, annars blev köttet torrt. Den lilla mannen stängde ugnsluckan. Han kollade kastrullerna på vedspisen. Nog skulle det bli kvällsmat idag också, även om han hade tvivlat på det när han hade sett vad han hade att jobba med. Men han hade gjort sitt bästa och löst det riktigt bra, om han fick säga det själv.

Mannen kastade ett snabbt öga ut genom fönstret. Snart skulle de andra komma hem. Den lille mannen hängde det slitna förklädet på dess krok på väggen jämte diskbänken. Sedan gick han för att duka det långa bordet. Sju tallrikar sattes fram och besticken lades vid sidan om tallrikarna. Det var både udda bestick och udda glas, men vad gör väl det, det var ju inte precis som om de väntade sällskap. Mannen såg på blomstermönstret på en tallrik, tog upp den och putsade den med sin tröja. Det var svårt att få disken riktigt ren. Försiktigt la han tillbaka tallriken på dess plats.

Han gick till ett skåp för att hämta de små glasen. Ett och ett placerades de ut ovanför tallrikarna. Mannen tog ett steg bort från bordet och studerade sitt verk. Något fattades. Men vad? Dörren smälldes upp och sex andra män steg in, muntert sjungandes och stojandes. Mannen i stugan hälsades med glada tillrop.

“Vad gott det doftar!”

“Stek!”

“Nu blev jag riktigt hungrig!”

“Jag hämtar ölet!”

De sex hemkomna männen slog sig ner på de dukade platserna vid bordet medan den sjunde gick runt och serverade dem. När alla hade fått sina tallrikar fyllda la han upp till sig själv och sjönk ner på den plats som var hans vid bordet. Maten smakade underbart gott efter en hård dags arbete. Männen åt och drack medan den muntra stämningen lade sig runt bordet.

Efter vad som kändes som en evighet var Diana framme vid björnen. Hennes utsträckta hand var centimeter ifrån björnens nos när hon stannade och lät björnen lukta på henne. Dianas hjärta skenade av rädsla när hon kände luften från den fuktiga nosen  men hon tvingade sig att huka sig ner och göra sig liten. Björnen följde hennes rörelser med blicken. Så tog den ett steg framåt, mot Diana. Nu stod de tätt intill varandra och Diana kunde se hur björnens lugna andetag rörde sig genom den väldiga kroppen. Hon lät den högra handen långsamt, långsamt räta ut sig för att till sist röra sidan på björnen och långsamt smeka dess päls. Björnen frustade till, men stod kvar och lät sig bli klappad.

Pälsen var inte så mjuk som Diana hade föreställt sig utan var snarare lite sträv. Det hindrade inte henne från att köra sina fingrar genom den. Fingrarna var stela av rädsla, men det var som om hon inte hade någon kontroll över sin kropp. Den gjorde vad den kände för utan att Diana hade något att säga till om.

Du är alldeles oskyddad här ute. Du behöver söka skydd bland dina egna. Det ligger en stuga lite längre bort och de som bor i den kan skydda dig bättre än vad jag kan mot de som jagar dig.

Diana som suttit på huk trillade bakåt i pur förvåning när hon hörde rösten. Det var första gången hon hade hört en björn tala. Första gången som hon hört något djur tala. Men det måste ha varit björnen det var bara de två där. Björnen vände huvudet mot henne och blickade ner på Diana.

“Du.. du.. pratar?”

Istället för att svara vände björnen henne ryggen. Det var som om den helt tappat intresset för Diana nu när den framfört sitt budskap.

Diana reste sig upp och såg mot det håll som björnen gick. Hon tyckte sig se en timmerstuga en bit in mellan granarna. Rök steg upp mellan trädtopparna. Björnen försvann in i skogen och Diana blev ensam. Hon frös och var hungrig. Snart skulle det bli mörkt och kallt. Om hon inte skulle sova i skogen i natt hade hon inget val än att knacka på stugdörren och hoppas på att de som bodde där skulle vara vänligt sinnade.

De som hade förföljt henne hade säkert förstått att hon undsluppit dem och vänt hästarna. Förföljarna skulle inte våga återvända till slottet utan henne så det troliga var att de hade delat upp sig för att söka efter hennes spår. Nattens mörker skulle inte hindra dem. Det skulle bli fullmåne så de skulle ha bra med ljus. Dessutom var de bättre klädda än Diana och hade möjligheten att jaga sin mat så det skulle inte gå någon nöd på dem.

Diana huttrade när hon stegade iväg mot stugan. Efter hand som hon kom närmare hörde hon muntra röster och den ljuvliga doften av stek blev allt starkare. Dianas mage klagade nu högljutt. Solen hade nästan gått ner och långa skuggor formades. Precis i kanten av skuggorna och ljuset från stugans fönster hejdade sig Diana för ett kort ögonblick av tvekan. Hon gnuggade händerna mot varandra för att få upp värmen i dem. Fingrarna var en aning stela och hon behövde ha dem rörliga om de som var inne i stugan inte var vänligt sinnade. När hon hade fått upp värmen kontrollerade hon att hon snabbt kunde dra fram knivarna ur hölstret som satt strax nedanför vänster bröst.

Hölstret höll fem kastknivar på plats. Hon hade en jaktkniv i ett hölster som satt fast i skärpet, gömt bak på hennes rygg. Pilbågen och dess koger hade blivit kvar på slottet, vilket grämde henne. Skulle det bli otrevlig stämning fick hon improvisera. Det var i så fall inte bli första gången. Diana tog ett djupt andetag och några tysta steg upp på farstutrappen och knackade på dörren. Det muntra sorlet tystnade tvärt och hon hörde lätta steg närma sig.

Träet i dörren gnällde när den öppnades. I dörröppningen stod en man som var lite kortare än Diana trots att hon själv var runt en och en halv meter i strumplästen. Mannen var runt de trettio, hade mörkt hår som gick ner till axlarna. Han hade slitna arbetarkläder på sig och hon kunde se att de var lappade och lagade på knäna och armbågarna. Det syntes att han var van att arbeta med kroppen. Diana böjde huvudet ner mot marken i en hälsning.

“God afton!”

“God afton, främling!”

“Jag heter Diana och jag var på jakt efter småvilt men villade bort mig och nu är det för mörkt för att hitta hem. Är det möjligen så att jag skulle kunna få sova vid er eld i natt? Så fort det ljusnar lovar jag att ge mig av, det har du mitt ord på.”

Den lille mannen studerade henne uppifrån och ner och efter en viss tvekan sträckte han fram sin högra hand till en hälsning. Diana tog hans framsträckta hand.

“Välkommen in Diana, jag heter Tyrio och bor här tillsammans med mina bröder.”

Tyrio öppnade dörren så Diana kunde passera honom och stiga in i den lilla timmerstugan. Innanför dörren stod sju par skor i barns storlek. Jackor och luvor hängde på krokar i midjehöjd och några steg in i stugan öppnade sig ett stort rum som till större delen uppfylldes av ett matsalsbord med sju stolar omkring. På sex av stolarna satt små män som allihop stirrade på henne. Det var tydligt att hon avbrutit deras middag.

“Det här är Diana. Hon har villat bort sig i skogen och jag lovade henne en sovplats vid vår eld i natt.”

Männen for upp från sina stolar och omringade snabbt Diana. I tur och ordning skakade de hand och sa sina namn. Bryndio, Daario, Jonio, Glenio, Mathio och Theio. Lite konstiga namn, tänkte Diana. Männen var alla klädda i slitna arbetskläder liknande de som Tyrio hade.

“Är du hungrig?” undrade den lille mannen som hade presenterat sig som Daario.

Diana nickade. Och före hon visste ordet av satt hon på en stol vid matbordet med en skål med rykande varm mat framför sig. Diana var så hungrig att hon inte tvekade före hon högg in på maten. Steken smakade underbart gott. Den var precis lagom genomstekt. Såsen var tjock och krämig, precis som hon gillade. Grönsakerna fullbordade måltiden och Diana skyfflade i sig allt så fort hon kunde. Mellan tuggorna svarade hon på de små männens artiga frågor. Hur hon hade hamnat hos dem. Vad hon hade jagat. Varifrån hon kom. Diana svarade uppriktigt, men utelämnade bitarna om att hon hade varit förföljd och det där underliga mötet med den talande björnen. Hon ville inte riskera att bli utslängd. För att få bort uppmärksamheten från sig själv började Diana berömma den goda maten. All mat var från timmerstugan  och dess tillhörande trädgårdsland och kryddträdgård, berättade Tyrio. De odlade så mycket de kunde själva och de hade en liten ko och några höns. Kött jagade de själva eller bytte till sig. Männen turades om att stanna i stugan och sköta hushållet. Just den här kvällen hade det varit Daario som hade haft kökstjänst. En plan föddes hos Diana.

Det började bli sent på kvällen och det skulle inte dröja länge innan de små männen skulle säga god natt. Skulle Diana få en möjlighet att berätta om sin idé för männen var det nu eller aldrig.

“Jag vet att lovade ge mig iväg vid första ljuset imorgon bitti, men hur skulle det vara om jag stannade hos er och skötte om hushållet medan ni är iväg och jobbar? Jag vet att jag har jaktkläder på mig, men jag kan sköta ett hem.”

Männen tittade på henne med blandade känslor.

“Vi behöver ingen hjälp från dig,” sa mannen som Diana trodde hette Bryndio.

“Nu ska vi inte förhasta oss,” sa Glenio. “Jag tycker att det vore en trevlig idé.”

“Ursäkta oss,” sa Daario, “vi behöver nog diskutera det här mellan oss.”

Och med de orden reste sig de sju männen från bordet och gick till ett angränsande rum och stängde dörren efter sig. Diana kunde höra dem samtala lågmält, men kunde inte urskilja vad som sades. Hon sträckte sig efter ölkruset för att fylla på sitt glas. Det här kunde ta tid.

Ölet var mörkt och smakade så där underbart gott som bara ett riktigt gott öl kan smaka. Diana tömde sitt glas och torkade sedan av skummet med den högra armen. Hon satt kvar på sin stol medan hon med blicken undersökte stugan. Den lilla timmerstugan var inte olika de andra timmerstugorna hon sett. Ett stort rum där man lagade mat, åt och umgicks. Kanske sov några av männen här också. Av vad hon sett utifrån var det andra intilliggande rummet ungefär hälften så stort som det rum hon satt i. Stugan var spartanskt inredd. Väggarna var kala. Ljus var placerade lite här och var och spred ett stämningsfullt och behagligt sken. Det brann i den öppna spisen. I andra änden av rummet, från Diana räknat, stod en orgel. Bredvid orgeln stod  några andra instrument lutade mot en vägg.

Diana kände med ens hur trött hon var efter den händelserika dagen och kvävde en gäspning samtidigt som dörren till det bortre rummet öppnades och de små männen kom och återtog sina platser vid bordet. Hon försökte avläsa deras ansikten om hur mötet hade gått, men misslyckades.

När de små männen hade intagit sina platser vid bordet uppstod en tystnad och Daario harklade sig.

“Diana, vi har efter att ha diskuterat mellan oss själva kommit fram till att det vore en alldeles förtjusande idé om du skulle vilja bo hos oss för en tid mot att du, medan vi är i gruvan och arbetar, passar stugan och sköter hushållet. Du måste lova att inte släppa in någon medan vi är borta och när vi kommer hem ska middagen stå på bordet och stugan ska vara välstädad. Kan du lovad detta är vi villiga att anta ditt erbjudande.”

Diana såg sig omkring bordet. Hon lät blicken vandra mellan de små männen och kände av stämningen. Några verkade spända av förväntan över hennes svar. Jodå, här skulle hon nog kunna trivas.

“Jag lovar”, sa hon högt.

Med de orden reste sig de små männen och gick till sina sängar för att sova. Det var sent och de skulle upp tidigt. Bara Daario dröjde sig kvar. Han visade Diana var hon kunde sova och gav henne en lapp med sysslor som hon skulle utföra under morgondagen. Han önskade henne en god natts sömn och drog sig sedan undan till sin sovplats.

Diana vecklade ut lappen och läste. Hon förväntades servera frukost imorgon bitti. Dagarna i den lilla timmerstugan började tidigt så det var bäst att hon också försökte sova lite, tänkte Diana och rullade ihop sig på golvet, nära spisen.

Hon låg där och lyssnade till ljuden från de små männen som stökade runt, men till sist var det helt tyst i den lilla timmerstugan. Diana kände hur hennes kropp mjuknade och slappnade av i värmen från spisen. Även om golvet var hårt att ligga på var hon lättad över att ha hittat en tillfällig bostad. Med ett leende på läpparna lät hon ljudet från den knastrande veden söva henne.

Några timmar senare kunde man, om man varit vaken, se en mörk skugga smyga omkring i den lilla stugan. Den verkade leta efter något. Skuggan öppnade de små skåpen och lyfte på olika föremål.

Strax före soluppgången vaknade Diana av att det var kallt. Hon steg upp och skyndade sig att få fyr i spisen, tacksam över att hon hade haft sin mantel att svepa in sig i under natten. Hon sökte igenom köksskåpen för att se efter vad de små männen kunde tänkas vilja ha till frukost. Nötter, bröd och gryn tillsammans med lite färsk frukt var mer än vad Diana vågat hoppas på. Med en stor spann i vardera hand gick hon ut på gården för att söka efter brunnen.

Långsamt steg solen upp på himlen medan Diana stod vid brunnen och fyllde hinkarna med kallt vatten. Hon hade först fyllt en liten hink till sig själv. Kvickt hade hon tvättat ansiktet och händerna. Hon planerade att hinna ta ett mer grundligt bad senare, när de små männen gått iväg till sitt arbete.

Med en spann fylld till bredden i vardera hand gick Diana långsamt mot den lilla stugans ytterdörr. Precis när hon skulle till att ställa ner ena spannen för att kunna öppna dörren slogs dörren upp och Bryndios bistra uppsyn mötte henne. Hon log lite blygt och slog ner blicken i marken. Han flyttade sig så att hon kunde passera förbi honom och in i stugan med spannarna.

Där mötte Tyrio henne och tog över spannarna.

“Var vill du ha dem?”

“Den ena vill jag ha i grytan där”, pekade Diana på den gryta som hon förberett vid spisen. “Den andra tänker jag ha till disken senare.”

Tyrio ställde ifrån sig diskvattnet och tömde den andra spannen i grytan och hjälpte sedan Diana att få den på plats på spisen.

“Tack, det var omtänksamt av dig.”

Tyrio svarade inte, men en rodnad spred sig från halsen upp över kinderna. Han mumlade något och lämnade hastigt Diana.

Nu fick Diana fart. Hon hällde gryn och salt i grytan och blandade alltsammans med en stor träslev hon hittat. När det var ordentligt omrört skar hon upp en brödskiva vardera och la på ett litet fat tillsammans med nötterna. Äpplena förvandlades till klyftor som fördelades rättvist. Hon dukade fram faten. Gröten var nu klar och hon öste upp en stor slev i sju små skålar och ställde fram på bordet. Ett litet glas med vatten hittade sin plats ovanför grötskålarna.

Diana stannade upp och studerade bordet. Hon hoppades att bordet skulle se inbjudande ut. Som på en given signal kom de små männen ut från sovrummet och satte sig vid sina platser, efter de hälsat Diana en god morgon och frågat om hon sovit gott.

De små stolarna skrapade mot golvet när de sju männen satte sig vid sina platser. Ivrigt högg de in på den framdukade maten. En bit bort stod Diana och studerade dem tankfullt. Ingen verkade lägga märke till att hon inte satt med och åt.

När allt var uppätet och grötskålarna barskrapade reste sig de små männen unisont, tackade för den goda maten och lämnade sedan huset. Bara Tyrio dröjde sig kvar. Han blåste undan luggen som envist föll ner framför de mörka ögonen.

“Tack för maten. Frukosten smakade ovanligt gott idag.”

“Var så god. Det var roligt att du tycker det.”

“Tyrio!”

Plötsligt stod Bryndio i dörren och såg otålig ut.

“Ja, jag kommer!”

Ett smittande leende spred sig i Tyrios ansikte och Diana kunde inte låta bli att le tillbaka.

“Hoppas du ska trivas hos oss. Ha en fin dag så ses vi ikväll.”

Med de orden försvann Tyrio ut genom dörren. Det sista Diana hörde var Bryndios grymtning och någon av de andra små männen som frågade Tyrio vad han sysslat med.  

Diana stod en stund och njöt av lugnet före hon stack handen i byxfickan och halade fram lappen som hon fått av Daario kvällen före.

Flera gånger under dagen kom hon på sig själv med att undra när senast som den lilla timmerstugan hade blivit ordentligt städad. Som tur var behövde hon inte göra allt jobbet själv. Hon vågade inte använda för mycket magi, men stugan var så dammig att Diana använde en liten trollformel för att få bort tjugo års spindelväv. Då syntes med ens alla smutsiga små kläder som tycktes ligga överallt i stugan. Hon rynkade på näsan och bestämde sig för att en trollformel till fick det nog bli. Efteråt öppnade hon alla fönster för att vädra ut rejält före de små männen skulle komma hem.

När skymningen smög sig på den lilla timmerstugan hörde Diana de små männen komma genom skogen. De sjöng på någon munter melodi som hon inte hade hört tidigare. Hon gick ut för att möta dem. Ett plötsligt skrik som fick blodet att isa sig i ådrorna avbröt abrupt sången. Tumult uppstod när en stor skugga syntes bland de små männen. Vid skuggans fötter låg döden och stirrade med oseende ögon mot den lilla timmerstugan. Sex små män och en kvinna sprang för livet mot dörren och säkerheten. Kvar på marken låg en liten man. Diana var först framme vid dörren. Hon hade längre ben och kunde röra sig snabbare. Med darrande händer slet hon upp dörren och kastade sig in. De små männen följde henne. Bryndio som var sist smällde igen dörren med ett brak. Kvickt haspade han dörren. Diana kom på sig själv med att stirra på haspen. Så klen den såg ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *