Stormvinge – bokrecension

Jag är ingen hästtjej. Jag läser inte hästböcker. Jag läser starka böcker. Böcker som är som en muskulös arm som griper tag i min krage och kraftfullt sliter tag i mig för att vägra släppa greppet före jag läst sista ordet på sista sidan.

 

Det syns inte, men här står jag och applåderar för Oskar Källner. Hans bok Stormvinge handlar om flickan Minna, som jag f ö känner igen mig väldigt mycket i. Men den handlar också om hästen Stormvinge. Gillar du som jag att läsa ett actionfyllt äventyr ska du läsa Oskar Källners bok Stormvinge.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det första jag läste av Oskar Källner var hans Järn-Hans som finns i antologin Grimm. Efter att tidigare ha följt de många frågor Oskar ställt i olika författar/fantasy/fantastik-grupper på Facebook var jag mycket nyfiken på vad han skriver och jag blev inte besviken, trots höga förväntningar. Oskar och hans saga Järn-Hans öppnade en ny fantasy-värld för mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mina personliga favoritstycken i boken Stormvinge är när jag som läsare får överhöra de intima samtalen mellan Minna och hennes farmor. Jag berörs av farmodern. Hennes och Minnas fina relation svävar mig 30 år tillbaka i tiden till när jag var i Minnas ålder.

Från en fin och mysig stund mellan Minna och farmor stormar man som läsare rätt in i spänningen då en av bokens höjdpunkter slår emot en och man måste bara läsa några kapitel för det är omöjligt att inte läsa hur det går.

Boken sista kapitel är en känslomässig bergochdalbana där det är spänning och action hela tiden och jag som läsare rycks med när Oskar ger handlingen full galopp. Det är inte ett kapitel utan flera kapitel som fladdrar förbi. Flera gånger blir jag berörd och har nära till tårarna av karaktärerna och händelserna i boken Stormvinge.

Sa jag att jag inte är en hästtjej förresten? Stormvinge är ett fartfyllt äventyr där det gäller att bitvis hålla hårt i boken. En riktig bladvändare. Jag ser fram emot att få läsa mer om både Minna och hästen Stormvinge.

Förresten, jag var ju tvungen att fråga Oskar Källner om han är en hästkille. Så här svarade han:

Nej. Jag kan inget om hästar. Men jag var en hästbokskille. Det finns en orsak till varför Stormvinge blev just en hästbok. När jag var åtta år gick vi med klassen till skolbiblioteket. Där, uppe på en hylla. hittade jag Svarta hingsten av Walter Farley. Jag minns fortfarande hur jag tog ner den och granskade omslaget. Min fröken undrade om den inte var lite för tjock för mig. Men jag hade bestämt mig. Jag bara skulle läsa den. Det var min första “riktiga” bok utan bilder. Det var också min första riktigt starka läsupplevelse som kom att skapa en livslång läshunger. Nu när jag skriver mina egna böcker så ville jag skapa något som en tribut till Walter Farley. Så jag skrev Stormvinge.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *