Intervju med författaren Thomas Årnfelt

Nu är det ett år sedan jag träffade dig på Litteraturrundan Fantasy i Växjö, men jag vet inte om alla som läser min blogg känner till dig. Kan du berätta lite om hur din resa har sett ut, från första idén till att vilja skriva en bok och fram till dess att du hade din debutbok i handen?

Åh, det är både en ganska lång och kort historia beroende på hur man väljer att berätta den. Kortversionen är att skrivandet alltid funnits med mig, fast lite i bakgrunden. 2011 kom vi tillbaka till Sverige igen efter ett litet utlandsäventyr på några år och jag kände att det på något sätt var dags att göra något nytt. Att starta om lite. Så det ledde till att jag bestämde mig för att satsa på mitt skönlitterära skrivande.

Började med lite kurser, skrev noveller. Var med och startade en skrivgrupp där vi kunde hjälpas åt att inspirera varandra, pusha, och framförallt att spetsa till varandras skrivande.

Jag fick med en novell i Catahyas antologi ”Magiker och maskiner”, men jag kände att jag ville testa att skriva något längre. Jag hade just då ingen aning om vad, men så på väg till en skrivgruppsträff fick jag en idé. En idé som jag testade på träffen, och frågorna som vi ställde där ledde till att jag började skriva på det som så småningom blev ”Incidenten i Böhmen”. Det tog mig ungefär ett år att få den färdig nog att skicka den till förlag. Sedan hade jag tur som hittade ett förlag, Undrentide, som tyckte lika mycket om berättelsen som jag.

Nyligen kom uppföljaren till din debutbok Incidenten i Böhmen, och det är en fristående fortsättning som heter Sällskapet i Genua. Är även den en blinkning åt Mary Shellys Frankenstein?

Nja, kanske inte lika mycket. Men den är helt klart i samma anda som Incidenten i Böhmen, och den har delvis samma personer. Men den är lite annorlunda.

Vad skulle du själv säga att du skriver i för genre vad det gäller fantastiken? Och vad är det som gör att du skriver i just den genren?

Jag har fått dem klassade som ’Gotiska romaner’ – eller som det förr kallades på svenska ’Skräckromantik’.  Och det är väl, om man läser vad som är kännetecknande drag, en ganska bra beskrivning. De ligger ju i gränslandet mellan historiska romaner och fantasy, men samtidigt; vill man kan man se dem som rent historiska då jag tycker att man, om man skriver om tidigmodern tid eller tidigare, inte kan blunda för det övernaturliga. Det var på något sätt en del av det allmänna tankegodset, och lägger man sig som författare precis på gränsen så att det ”kan” vara något övernaturligt så hamnar man i mitt tycke ganska nära det som då var ”verklighet”.

 

När jag läser dina båda böcker om Maximillian så skulle jag aldrig kunna gissa att du skulle komma att debutera som barnboksförfattare näst år. Vill du berätta, hur kom det sig att du skrev en humoristisk kapitelbok för barn?

Det är en ganska kul historia. Jag har, ända sedan mina barn var pyttesmå, velat skriva något specifikt till dem. Men det har aldrig riktigt blivit av förutom småtexter. Så en dag när vi satt vid middagsbordet, det var mitt under slutredigeringen av Incidenten, så sade en av pojkarna: ”Pappa, kan inte du skriva en bok åt oss?”

Det i sin tur ledde till en diskussion om ungefär vad en sådan bok skulle handla om och vem som skulle vara med i den. Och framförallt; vilken typ av humor det skulle vara. Där och då föddes Kaninen. Sedan skrev jag. Ett kapitel i taget. Min hustru läste högt för barnen, och de tvingade mig att skriva nästa. O.s.v.

Och till slut så satt vi där med en färdig bok.

Spelar du golf? Finns det något av Klubbmästaren ( en av huvudkaraktärerna i din kommande bok ”En kaninhistoria”) i dig?

Nja. Jag spelar lite golf. Fast inte så mycket just nu. Och jag är visserligen rätt målmedveten, och hyfsat mycket tävlingsmänniska när det kommer till vissa saker. Men just golfen har jag nog aldrig tagit på allvar på det sättet. Dessutom är Klubbmästaren så rädd för att förlora att han knappt vågar försöka – och det har jag svårt att identifiera mig själv med. Jag är snarare en sådan som hela tiden försöker höja ribban.

 

Jag som följer dig vet ju att du har den där obligatoriska katten, som alla fantastikförfattare verkar ha. Men hur är det med andra husdjur, har du andra djur? Jag undrar så klart om det finns någon Kanin i ditt liv.

Nopes. Inga kaniner. Bara en väldigt luddig katt som sagt.

 

Slutligen undrar jag, har du några tips till de som kanske överväger att byta genre de skriver i, eller som bara vill testa en ny genre? Hur gör man?

Åh, det där är en lurig fråga. För det är svårt. Kanske inte så svårt att skriva något annat som att hitta någon som vill ge ut det. För du börjar om på noll igen, vilket kan vara ganska frustrerande. Det är inte så att man bara för att man har skrivit den första boken automatiskt får ge ut en andra, men är det i samma genre har du i alla fall skaffat dig ett hum om hur det funkar, folk känner till dig etc – så du har avverkat en liten del av sträckan. Byter du genre så är du i princip opublicerad.

Men sedan tror jag det handlar om ärlighet mot sig själv. Man måste skriva något man känner för. Jag hade inte kunnat skriva den här typen av bok om jag inte redan hade en relation till den. Vi har läst mycket böcker ihop i familjen. Och böcker med den här typen av humor har vi alla alltid gillat.

Så tipset är väl: Läs den typ av böcker du vill skriva själv. Mycket. (Och läs annat också givetvis). Och skriv bara sådant du vill skriva. Annars blir det inte ärligt.

Jag ångrar mig, en fråga till, om man vill träffa dig för att få ett signerat ex av dina böcker, prata om dina böcker, eller något annat, var hittar man dig här näst?

Nästa större sak som jag dyker upp på är nog TellUs – Östergötlands bokmässa i Linköping den 2:e december.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *