Fångad i tornet av Sofi Poulsen

En gång för länge sedan levde en man och en kvinna i ett litet hus. De önskade sig ett barn, men åren gick och inget barn blev till. Från huset hade de utsikt över en vacker trädgård full med blommor och grönsaker. Men runt den stod en hög mur, och ingen vågade gå dit in, för trädgården tillhörde en hemsk häxa.

En dag när kvinnan tittade ut genom fönstret såg hon några läckra rädisor i trädgårdslandet och kände att hon bara måste få äta en sådan god rädisa. Hennes längtan bara växte allt eftersom dagarna gick, och kvinnan blev sjuk av denna längtan.

”Varför är du sjuk?” frågade hennes man.
”Jag tror jag dör om jag inte får äta några av de läckra rädisorna utanför mitt fönster.”

Den stackars mannen ville ju inte att hans hustru skulle dö, så han uppmuntrade henne att skaffa det hon önskade. I skydd av mörkret klättrade hon över muren och in i häxans trädgård och hon återvände med hela famnen full av rädisor.

De var så läckra som hon hade föreställt sig och det gjorde att hon ville ha ännu fler. Nästa kväll när det hade blivit mörkt klättrade kvinnan ännu en gång över muren till häxans trädgård. Men denna gång stod häxan och väntade på henne.

”Din tjuv! Tänkte du stjäla ännu fler av mina fina rädisor? Jag ska straffa dig för detta!”
”Nej, snälla häxa, jag gjorde det för att jag skulle dö om jag inte fick äta av rädisorna som jag längtade efter så mycket.”
”I så fall får du plocka så många rädisor du vill. Men du får betala ett högt pris. När du får ett barn, måste du ge det till mig. Jag ska ta hand om det och ge det allt en mamma kan ge sitt barn.”

Den stackars kvinnan var så rädd för häxan att hon gick med på villkoren.

*

Ett år senare födde kvinnan en liten flicka, och häxan gav henne namnet Rapunzel och tog henne ifrån sina föräldrar. Rapunzel växte upp och blev det vackraste barnet på hela jorden.

När hon var tolv år gammal låste häxan in henne i ett torn där inga människor kunde se henne. Tornet stod mitt inne i skogen och hade inga trappor och ingen dörr. När häxan skulle hälsa på ropade hon ‘Rapunzel! Rapunzel! Släpp ner ditt hår!’ Rapunzel hade långt, vackert hår, fint som spunnet guld. När hon hörde häxans gälla röst öppnade hon fönstret och lät håret falla till marken så att häxan kunde klättra upp.

*

Efter tre eller kanske fyra år hände det sig att kungens son red genom skogen. När prinsen närmade sig tornet hörde han en vacker röst som sjöng. Han tittade upp och fick se Rapunzel i fönstret. Prinsen ville gärna träffa henne, men han såg att tornet saknade dörr. Med sorg i hjärtat red han därifrån. Men Rapunzels vackra sång hade nästan förtrollat prinsen, så varje dag red han ut i skogen för att lyssna på henne.

*

En dag såg han häxan komma och hörde henne ropa

”Rapunzel! Rapunzel! Släpp ner ditt hår!”

Och prinsen såg när Rapunzels hår föll till marken och häxan klättrade upp till henne i tornet.

”Det är så jag ska göra för att komma upp. Jag ska försöka imorgon,” sa prinsen för sig själv.

*

Så prinsen återvände till tornet redan nästa dag och när Rapunzel hade sjungit färdigt ropade han

”Rapunzel! Rapunzel! Släpp ner ditt hår!”

Hennes långa gyllene flätor föll till marken, och prinsen klättrade snabbt upp.

Först blev Rapunzel rädd eftersom hon aldrig hade träffat en man förut. Hon vände sig hastigt om för att springa och gömma sig under sängen som hennes väninna Törnrosa låg och sov på. Men en annan väninna, Askungen, sträckte snabbt ut en arm och fångade henne.

”Vart ska du?” väste Askungen, ”nu har vi ju chansen att bli räddade.”
”Titta, vad stilig han är!” kvittrade Snövit glatt och rodnade när hon märkte att det där hade hon sagt högt.

Rödluvan blängde på de tre andra samtidigt som hon ställde sig i försvarsställning och gjorde sig redo för närstrid.

”Vem har sagt att han kom hit för att rädda oss? Och jag har ju sagt hela tiden att vi kan klättra ner själva härifrån. Det är ju bara att kasta ner Rapunzels hår och sticka. Vad är det ni väntar på?”

Prinsen, som hade väntat sig att finna Rapunzel ensam och full av längtan efter manligt sällskap, blev väldigt förvånad över att det vimlade av snygga tjejer i tornet. Han hade svårt att tro sin lycka och nöp sig i armen för att se så han inte drömde.

Det var ingen dröm. På sängen längst in i rummet låg en underbart vacker prinsessa och snarkade. Framför honom stod en argsint försvarsinriktad, liten, rödklädd tjej som bara verkade vänta på någon signal från de andra för att få kasta sig över honom.

Bakom den ilskna, lilla, rödklädda tjejen stod tre skönheter. Den ena verkade inte ha sett ett bad på väldigt länge och var i desperat behov av rena och hela kläder. Den andra hade långt, svart hår och var precis som hon på sängen, klädd som en riktig prinsessa. Bredvid dem stod Rapunzel med det långa, gyllene håret.

”Tjena kexen, står ni här och smular?”

Rapunzel, Askungen och Snövit fnittrade och fladdrade med ögonlocken tills Rödluvans ilskna uppsyn fick dem att komma av sig.

Prinsen blev lite förvirrad av de olika sinnesstämningarna. Han var inte van vid att prinsessor inte ville bli räddade. Tänka sig, självständiga kvinnor. Det var något nytt. Han försökte dölja sin förvirring bakom en sur uppsyn.

”Hör ni, om ni kan bestämma er för om ni vill bli räddade eller inte, jag har inte hela dagen på mig”, muttrade han lite surt.

Vem har någonsin hört talas om ett torn fullt av prinsessor, och ingen av dem vill bli räddad? Vad är det för fel på dem? Kanske är de inte riktigt vid sina sinnes fulla bruk. Prinsen slog sig ner på en stol medan prinsessorna och de båda andra samlats på sängen för att rådslå om hur de skulle göra.

Ingen av tjejerna kände igen prinsen. Tänk om han inte var en prins, vad hade de egentligen för bevis? Visst, han var väldigt snygg och såg väldigt stark ut och skulle säkert kunna hjälpa dem ner från tornet. Men sen då?

Rödluvan tyckte han han verkade vara en riktigt desperat som säkert skulle vilja gifta sig med första bästa tjej han hittade i ett torn långt ute i skogen.

Snövit och Askungen stod och beundrade prinsens muskler genom de tajta trikåerna och hörde inte så noga på vad som sades.

Rapunzel var trött på att folk alltid skulle dra och slita i hennes hår för att komma upp. Förstod de inte hur mycket det slet på hennes hår?

Det blev ett högljutt kackel som till sist väckte Törnrosa ur sin sömn. Hon märkte direkt att allt inte var som vanligt när hennes ögon fick syn på prinsen som satt och såg uttråkad ut på sin stol borta vid fönstret.

”Men hallå, vad händer här? Vem är han?” undrade hon och pekade på prinsen.

Rödluvan var den som först tog till orda.

”Han påstår att han är en prins och vill rädda oss ur tornet,” sa hon och himlade med ögonen.

”Men det behöver vi väl ingen prins till,” sa Törnrosa förvånat. ”Vi har ju pratat om att vi skulle klättra ner själva. Varför har vi inte gjort det än?” tillade hon klagande och såg sig uttråkat om i tornet.

Rödluvan blängde först på Askungen och sedan Snövit innan hon svarade.

”För att de där båda tycker att det vore fel att inte låta sig bli räddade av en prins.”

Rödluvan fnös föraktfullt mot Askungen och Snövit.

”Nu när äntligen Törnrosa är vaken så tycker jag att vi gör som vi planerade och klättrar ner härifrån,” sa Rapunzel. ”Jag skulle verkligen behöva en klippning.”

Prinsen som hade blivit dåsig av tjejernas diskussion och slumrat till blev med ens klarvaken när tjejerna kom och trängdes vid fönstret. Det uppstod en ny diskussion när ingen ville klättra ner först. Ingen av dem hade varit nere på marken på över tio år och de var lite osäkra på vad som väntade där nere.

Som den gentleman han ändå utgav sig för att vara erbjöd sig prinsen att klättra ner först och se efter så att ingen ond styvmor, fe, häxa eller listig varg lurade där nere. Rapunzel satte sig tillrätta och tog spjärn mot väggen nedanför fönstret. Törnrosa och Snövit hjälpte henne att kasta ner håret så prinsen kunde klättra ner.

När prinsen stod på fönsterblecket redo att klättra ner insåg han hur högt upp han var och drabbades av plötslig höjdskräck. Hur han än försökte kunde han inte förmå sig att ta klivet ut från fönstret.

”Men skärp dig!” suckade Rödluvan irriterat och himlade med ögonen. ”Vad är du för slags prins?”

Sedan gav hon prinsen en lätt knuff så han föll ner från fönsterblecket. Snabbt sträckte prinsen smidigt ut en muskulös arm och fick tag i Rapunzels hår och började lättat att klättra ner.

Nedanför tornet växte en massa törnrosbuskar. Prinsen lyckades att klättra ner utan att fastna i dem. Men han märkte inte vargen som kom smygandes ut ur buskaget. Den hade legat där och väntat utifall någon skulle råka halka på Rapunzels hår och falla ner från fönstret. Nu på sistone hade det varit mycket klättrande där.

”God morgon, prins. Vart är du på väg en sån här vacker dag?” frågade vargen.

”God morgon, varg,” svarade prinsen artigt. ”Jag skulle se efter om det finns någon ond styvmor, fe, häxa eller listig varg här. Men nu ser jag att här finns ju bara en hungrig varg.”

Vargen slickade sig om munnen och tänkte för sig själv att den där prinsen minsann skulle smaka gott. Prinsen drog sitt svärd för att försvara sig när vargen kastade sig över honom.

I tornfönstret stod Askungen, Snövit, Rödluvan, Törnrosa och Rapunzel och såg hur prinsen slogs mot den stora, stygga vargen. Rapunzel och Snövit ropade uppmuntrande till prinsen medan Törnrosa kämpade för att hålla sig vaken. Askungen hade börjat att dammtorka. Det var en irriterande ovana hon hade, trots att tornet var skinande rent.

Plötsligt kände Rapunzel hur det ryckte och drog i hennes hår. När hon tittade efter såg hon att det var Rödluvan som var på väg ner.

”Vart är du på väg?” ropade Rapunzel ner till Rödluvan.

”Om jag ska vänta på er andra kommer vi ju aldrig iväg,” svarade Rödluvan irriterat.

Med ens vaknade Törnrosa till och Askungen slutade damma och kom fram till fönstret. De fyra tjejerna såg på varandra.

”Vi kan ju inte låta henne klättra ner helt själv,” sa Snövit, som oroade sig för vad som skulle hända om Rödluvan blev ensam med prinsen.

Antagligen tänkte de andra det också för plötsligt ville alla klättra ner först, ja, alla utom Rapunzel då som var tvungen att vänta till sist. Efter en omgång med sten, sax, påse, ödla, Spock var det bestämt att Askungen skulle klättra ner först. Därefter skulle Törnrosa klättra ner och om hon somnade och föll kunde Askungen ta emot henne. Sist skulle Snövit klättra ner, bara för att hon var sämst på sten, sax, påse, ödla, Spock.

Askungen steg ut på fönsterblecket och såg hur mycket damm och spindelväv som fanns där och tog upp sin näsduk hon hade i klänningsfickan och började att städa. Rödluvan, som hade kommit ner på marken, blickade upp mot tornet för att se vad de andra gjorde.

”Men vad håller du på med Askungen?” väste hon så högt att Askungen skulle höra.

”Jag dammar bara lite. Du ska se hur ostädat här är. Man skulle kunna tro att ingen har städat här på minst tio år.”

Rödluvan gjorde en facepalm medan hon långsamt räknade till tio för att lugna ner sig innan hon svarade Askungen.

”Vi håller på att fly och här finns en hungrig varg och det kanske lurar en ond styvmor, fe och en häxa i närheten. Och så sätter du igång med att städa?! Skärp dig!”

Motvilligt gjorde Askungen som hon blev tillsagd och efter en liten stund stod hon nere på marken tillsammans med Rödluvan.

Uppe i tornet stod Rapunzel och Törnrosa och kikade ner genom fönstret.

”Klättra nu ner så fort du kan, så kanske du hinner ner utan att somna,” förmanade Rapunzel Törnrosa som gjort sig redo för att klättra ner.

”Se upp där nere, nu kommer Törnrosa!” ropade Snövit ner till Rödluvan och Askungen.

Rödluvan tog av sig sin röda cape. Hon och Askungen tog tag i den och spände upp den mellan dem, beredda att fånga upp Törnrosa om hon skulle falla.

Först gick det raskt ner, men undan för undan blev Törnrosa allt mera sömnig och fick kämpa för att hålla sig vaken. Då gick det allt långsammare att klättra ner. När det var några meter kvar nickade Törnrosa till, tappade taget och föll. Snövit ropade förskräckt till. Rödluvan och Askungen lyckades få capen precis där Törnrosa föll och fångade upp henne så hon landade mjukt i den röda capen. Så blev det Snövits tur att klättra ner.

Nu var Rapunzel ensam i tornet. Hon tittade ner och såg Rödluvan, Askungen, Snövit och en nyvaken Törnrosa som alla stod och höll upp Rödluvans cape så att Rapunzel skulle kunna hoppa ner och landa i den. Rapunzel klättrade upp i fönstret och tog försiktigt ett kliv ut och föll ner. Även denna gång lyckades tjejerna få capen på plats och Rapunzel landade mjukt. Tjejerna släppte capen och kastade sig om Rapunzel och jublade av glädje. Äntligen var de fria!

Rödluvan höjde ena handen och genast tystnade allesamman.

”Prinsen?!” viskade hon.

Med ens mindes allihop att prinsen hade råkat på den stora, stygga vargen. De spanade runt omkring sig. Det var Snövit som fick syn på prinsen först.

”Yoho snygging! Här är vi!” ropade hon till prinsen som fortfarande kämpade med vargen.

Prinsen hörde Snövits rop och vred på huvudet för att se vem som ropade. Det skulle han aldrig ha gjort. Vargen kastade sig över prinsen och åt upp honom i ett enda nafs.

Alla tjejerna skrek till utom Rödluvan som muttrade något om korkade prinsar och himlade med ögonen. Törnrosa svimmade men skulle senare hävda å det bestämdaste att hon hade somnat.

Från vargen hördes en ljudlig rap. Sedan rullade den ihop sig i en av törnbuskarna och somnade.

”Jaha, det var det det,” suckade Askungen, ”hur ska vi nu komma upp i tornet igen?”

”Vad yrar du om?” undrade en betydligt irriterad Rödluva.

”Ja, nu när vi inte har en prins som kan beskydda oss från onda styvmödrar, feer, häxor och listiga vargar, så kan vi inte stå kvar här och vänta.”

”Skärp dig! Vi är fem smarta tjejer. Tillsammans kan vi klara av det mesta. Vad ska vi med en prins till? De blir ju bara skadade eller uppätna.”

Rödluvan sträckte fram en hand och hjälpte en nyvaken Törnrosa upp på fötter och började sedan promenera raskt mot skogen och bort ifrån tornet. Efter en kort stunds tvekan följde de andra efter henne.

”Vart ska vi?” undrade Törnrosa ängsligt.

”Vart som helst, här kan vi inte stå kvar.”

Detta var mitt bidrag Fångad i tornet som du kan läsa i novellantologin Grimm som ges ut på Marchetti Förlag.

6 Kommentarer

Sofi Poulsen

Tack så mycket! ❤
Härligt att du längtar efter böckerna. Det gör jag också. Älskar doften av ny bok och nu när jag gjort det mesta av arbetet så är det mycket spännande att få läsa ”på riktigt”. Med lite flyt kommer böckerna om en vecka och sedan ska de skickas till dig och alla andra som förbokat. ❤

Svara
Sofi Poulsen

Tack för den härliga kommentaren. 😀 Roligt att du gillade novellen. Ha en fortsatt underbar måndag ❤

Svara
Sofi Poulsen

Roligt att du och maken gillade novellen. Det var lite nervöst att bjuda på den. Knappt någon har fått läsa för jag varit så nervös att den inte ska hålla måttet. ❤

Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *