En novell, bara för dig

Det händer hela tiden att man som författare blir dissad. Här bjuder jag på en novell jag skrev för ett år sedan och som blev brutalt sågad. Detta är jag. Bara jag. Utan fantasy. Utan lektör. För vuxna. Jag hoppas att du är snäll mot mig..

För den uppmärksamme får man veta lite mer om det Lila Slottet som förekommer i mina barnböcker.

Varmt te och frusna drömmar

Det var en sådan där strålande vacker vinterdag utanför fönstret. Innanför satt Julia och kände hur hon bit för bit frös till is. Orden sjönk sakta in och rummet snurrade allt fortare. Det hela måste vara ett skämt.

Hon tog sig samman och kramade hårt om den varma muggen med båda händerna för att inte tappa den. Långsamt lyfte Julia muggen från bordet och med skakiga händer förde hon den mot sina sammanpressade läppar.

Gråten var nära nu. I huvudet snurrade tankarna runt i ett allt snabbare tempo. Att Nikolais ord som han nyss uttalat måste vara ett väldigt grymt skämt, var den tanke som Julia ständigt återkom till. Hon tog en klunk av det rykande varma teet och ställde sedan ner muggen på bordet med en försiktig rörelse och tog sig för magen. Den runda, fina gravidmagen.

Hon var halvvägs nu och om några dagar skulle hon och Nikolai gå på ultraljudet tillsammans för första gången. De tidigare kontrollerna hade Julia fått göra själv för Nikolai hade alltid haft andra saker för sig. Med ens blev Julia arg, väldigt arg. Hon blundade och räknade långsamt till tio medan hon försökte andas lugna andetag.

För tio år sedan hade hon och Nikolai träffas på communityt Nightlife. Han hade sökt upp henne och efter en tids chattande hade hans ord förfört henne. Några månader senare hade de hade bestämt sig för att träffas hemma hos Nikolai i hans lilla hus i skogen. Inget av det hade skrämt Julia, hon hade varit ung och förälskad.

Tåget hade sakta rullat in på perrongen, den där gången för så länge sedan. Nikolai hade stått där och väntat på henne. När Julia steg av tåget kom han emot henne och gav henne en sådan där lång hård kram som hade känts i varje cell i Julias kropp. Plötsligt hade deras läppar möts i en allra första av säkert miljoner kyssar. Hon skulle ha tappat balansen om inte Nikolai hade hållt om henne. Det var som ett fyrverkeri i hennes hjärta. Efteråt hade han bestämt tagit hennes hand och de hade gått mot bussen som skulle ta dem till Nikolais hus. Allting hade känts så självklart, enkelt och rätt.

Bussen hade stannat mitt ute på en dammig landsväg en strålande dag i mars. Snön hade för länge sedan smält bort och det hade varit för varmt för vinterjacka. Nikolai hade burit Julias lilla väska i ena handen och hållt Julia ömt i den andra. Ofta hade deras blickar möts och leenden hade spritt sig över deras ansikten precis som solens strålar.

Nikolais hus hade verkligen varit något extra. På utsidan påminde det Julia om ett lila sagoslott, men dolde bara två rum och ett kök. I det lilla huset hade de spenderat sin allra första helg av många tillsammans.

Julia suckade ofrivilligt till. När hon satt på caféet och blundande flög alla höjdpunkterna av deras gemensamma liv förbi. Den ena mer starkt lysande än den andra.

Som den där gången när hon hade varit sjuk och Nikolai hade suttit uppe med henne hela natten. Nikolai hade lutat sig mot den hårda järnsängen och Julia hade till slut somnat mot hans bara bröst av ren utmattning.

De hade varit så unga då och så kära. Eller hade det bara varit hon som kände så? Jävla Nikolai för att han fick henne att tvivla på tio år av sitt liv. Den tidigare blixtrande ilskan flammade nu upp igen, när hon precis hade lugnat ner sig. Vem var han egentligen att göra så här emot henne? Betydde dessa år ingenting för honom?

Känslan av att vara värdelös smög sig för första gången in i Julias själ, som en skugga som skulle komma att växa sig starkare. Hade Nikolai aldrig älskat henne? Hade alla hans ömma ord bara varit lögn? Så måste det vara. Varför skulle han annars lämna henne och deras kommande barn när de behövde honom som mest?

Det brände bakom Julias stängda ögonlock men hon vägrade ge efter för tårarna. Hon svalde och svalde medan hon tänkte på hur hon andades långsamt in och ut. Till slut fick hon kontroll på tårarna. Inte skulle hon ge honom det nöjet att se henne gråta. Inte här och inte nu. Aldrig!

Före Nikolai hade Julias liv varit kaos. Han hade bokstavligt talat varit en livboj som hjälpte henne att hålla sig ovanför ytan när resten av hennes liv var ett stormande hav. Tillsammans hade de under årens lopp gått igenom allt. De hade älskat som om de var döende, men de hade också grälat lika häftigt de få gånger de bråkat. Allt de hade gjort tillsammans, hade de gjort med passion. Förutom nu. Detta var första gången Nikolai gjorde något utan henne. Han gick vidare, in i en annan kvinnas liv.

Den nya kvinnan som Nikolai träffat, var gravid med någon annans barn. De skulle snart gifta sig och bilda familj. Något som Julia och Nikolai hade pratat om i tio år. Kanske var uppbrottet ett skämt ändå. Det måste det vara, tänkte Julia. Hon hade ju hört talas om andra blivande pappor som också flippade ur helt.

Hon samlade ihop skärvorna av sig själv och öppnade långsamt ögonen när hon i sitt huvud nådde talet tio. Med varsamma rörelser smekte hon vant gravidmagen. Hon hade bestämt sig. Ville Nikolai flippa ur så fanns det inget hon kunde göra mer än att försöka följa med i de vilda svängarna.

Julia lyfte ännu en gång temuggen och förde den mot munnen. Det doftade ljuvligt av citron. Hon tog en liten klunk. Hennes första tanke hade varit att hälla det varma teet över Nikolai, men nu ställde Julia bestämt ner koppen, lite hårt i bordet och reste sig mödosamt, så där som gravida kvinnor gör. För första gången såg hon på Nikolai, verkligen såg. I hans ögon avspeglade sig hans själ, som den alltid gjorde och med ens visste Julia med fast övertygelse att hennes inre instinkt inte hade svikit henne.

Nikolai försökte lägga en skyddande arm omkring Julia när hon reste sig från stolen. Julia föste bestämt bort den och vaggade tigande ut i snön. Hon gick några trötta steg innan hon hörde caféets ytterdörr öppnas och stängas igen bakom henne. Nikolai. Julia bestämde sig för att inte bry sig om honom just nu. Hon ville vara ifred. Även om det var pappa-grejen som gjorde att Nikolai flippade ur så var det ändå något som hon skulle få svårt att förlåta. Det var en sak att han lämnade henne efter tio år, men när han lämnade det barn de skapat tillsammans i glädje, det var för mycket.

Julia tänkte tillbaka på hur hon hade berättat för Nikolai att han skulle bli pappa. De hade legat i Nikolais säng och pratat. Båda hade känt att något hängde i luften. Så sa plötsligt Nikolai att han hade drömt att han skulle bli pappa. Det kom så oväntat att Julia tappade bort det lilla hon hade förberett sig för att säga.

Nikolai hade glatt pratat på om sin dröm och Julia lyssnade förundrat på. När han tystnade tittade Julia honom i ögonen. Inga ord behövdes. Med ens sprack hela Nikolais ansikte upp i ett stort leende. Till skillnad från Julia var Nikolai sprudlande glad och stolt, som vilken förstagångspappa som helst. Tänk att han hade klarat av att skapa ett barn!

Nikolai la ut sina planer för den kommande lilla krabaten. ”Vad roligt Julia, det här löser vi tillsammans även om det inte var planerat”. Julia förblev tyst och kände hur paniken växte inom henne. Hur skulle detta gå? Det liv de levde tillsammans, men ändå isär, var inget liv för en liten bebis. Det var ett liv för två trasiga konstnärssjälar.

Julia trampade planlöst omkring på de snötäckta gatorna, djupt försjunken i sina egna tankar. Efter tio år tillsammans med Nikolai, där Julia hade längtat efter att kunna få en stabil tillvaro och flytta ihop med Nikolai i ett trevligt litet hus med både djur och barn, kände hon plötsligt hur den drömmen kapslades in och frös till is.

Paniken växte inom Julia tills hon till slut bröt ihop i tårar. Hon fick svårt att se men kämpade på genom snön. Att ge upp hade aldrig varit något som Julia var bra på. Hon kände något varmt forsa över hennes kalla kinder. Tårar. Fan också. Bara ingen såg henne. Undrar var Nikolai är, tänkte Julia.

Hastigt torkade hon bort tårarna med sin vantbeklädda hand. Nu såg hon igen. Hon stod mitt i en snöhög. Hur hade hon hamnat här? Julia vred på huvudet för att lokalisera sig. Det tog en stund att samla tankarna. Till slut hittade hennes blick ett hus hon kände igen. Efter några djupa andetag kände hon att det gick bra att gå vidare.

Då kände Julia en mjuk hand på sin högra axel. När hon vände sig om stod hennes nära vän Gabriel där. De kramades som de alltid gjorde när de träffades, men när Gabriel släppte taget höll Julia kvar. Lite smått förvånad tog då Gabriel ett nytt tag om Julia och så stod de så där. Julia kände att tiden stannade och när hon äntligen släppte taget så såg hon en ljudlös fråga i Gabriel ansikte. Men han sa ingenting. Istället tog han Julias hand i sin och ledde henne tillbaka till caféet som Julia lämnat en liten stund tidigare.

Ännu en gång tittade Julia ut genom fönstret. Denna gång medan Gabriel hämtade te. Han visste precis vad Julia ville ha så de hade inte behövt säga något. Så där som riktigt goda vänner kan göra när de ser att allt inte är som det ska och man vet att det inte är läge att fråga.

Så märkligt livet hade blivit. För några timmar sedan hade Julia suttit en bit bort, vid ett annat fönster och tittat ut, lyckligt väntandes på Nikolai. Nu satt hon här med Gabriel och visste inte vad som väntade. Hon kände sig tacksam för att Gabriel hade hittat henne just som han gjorde. Kanske skulle allt ordna sig ändå.

En Kommentar

Lennart Sandberg

Lite tufft kaos
Tjatet stämmer väl med ämnet. Förstår inte varför Du/den blev så brutalt sågad. Om min e-mail syns får Du gärna kontakta en man med äppna örom! Jag bedyrar.- denna kommentarer är min fötdts!

Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *