Hur det hände sig att jag fick en mentor

Många är det nu som frågar mig hur jag och Aengeln träffades eller så frågar de hur jag fick en mentor. För att du ska slippa undra så kommer här nu min och Aengeln Englunds saga om hur det gick till när vi träffades för allra första (eller var det andra) gången.

 

Det var en gång en liten fantasyförfattare från de mörka skogarna i Småland. Fantasyförfattaren hade massor med drömmar och idéer som hon ville förverkliga, men samtidigt många frågor. Frågor som ingen kunde besvara.

 

Men den lilla fantasyförfattaren vägrade att ge upp. Sägnerna berättade om en magisk plats – en plats där drömmar kunde bli till verklighet. Det mytomspunna slottet Nyföretagarcentrum, där kunskap och vishet kunde ge liv åt drömmar.

 

Slottet Nyföretagarcentrum låg långt, långt borta, men den lilla fantasyförfattaren visste precis hur hon skulle ta sig dit. Hon ringde till Kvastexpressen. Men hon var inte säker på att alla visste vad Kvastexpressen var för något, och lovade sig själv att skriva om den i sin debutbok.

 

Med en snygg looping landade Kvastexpressen utanför slottet. Det första som den lilla fantasyförfattaren fick syn på var den förtrollade trappan som ledde upp till den stora porten. Efter att ha åkt rutschkana hela vägen upp så blev hon med ens nervös. Men innan hon hade hunnit bestämma sig för om hon skulle våga knacka på, så öppnades porten. En fe med ett glatt leende mötte fantasyförfattaren.

 

– Hej, jag heter Sandra, sa fen. Vad kan jag hjälpa dig med?

– Hej, jag är fantasyförfattare, sa fantasyförfattaren. Jag har massvis med frågor, och jag har hört att ni, invånarna av Nyföretagarcentrum, kan hjälpa mig.

– Jaha, sa Sandra och sken upp ännu mer. Du söker en mentor.

Hon studerade den lilla fantasyförfattaren uppifrån och ner.

– Jag tror jag har en perfekt mentor för dig här någonstans.

– Yay, sa den lilla fantasyförfattaren entusiastiskt.

 

Fen gick och hämtade en svart kaffetermos. Hon skruvade långsamt av korken, doftade lite på innehållet och nickade nöjt. Sedan vände hon termosen upp och ner och hällde ut innehållet på den tjocka mattan. Den lilla fantasyförfattaren stod och såg häpet på medan innehållet i termosen långsamt förvandlades framför hennes ögon. Hon blinkade till och då stod han plötsligt där, Mentorn, som en svart uppenbarelse.

 

– Tjenix, sa Mentorn.

– Hej, sa fantasyförfattaren. Kan du svara på alla mina frågor?

– Absolut, svarade Mentorn. Vi tar det över en lunch. Eller två.

 

Det visade sig att den lilla fantasyförfattaren hade fler frågor än vad Mentorn kunde ana, och det blev både tre, fyra och fem luncher. Mentorn kämpade sig tålmodigt igenom de många luncherna och den lilla fantasyförfattaren fick veta allt som hon behövde veta och lite till för att kunna ge liv åt sina idéer.

 

Som tack för alla luncherna bestämde sig den lilla fantasyförfattaren för att hjälpa Mentorn. Hon satte sig ner och med stor möda författade hon ett långt brev till fen Sandra.

 

Och när dagen kom då alla mentorerna samlades för att ta farväl av sina fantasyförfattare, draktämjare och grafiker, så proklamerade Sandra att Mentorn numera skulle tituleras Årets Mentor. Det var en prestigefull utmärkelse som var mycket eftertraktad av alla mentorer i hela Kronoberg.

 

Mentorn sken som en svart sol och begav sig ut i världen. Och om sägnen är sann så äter han nog fortfarande lunch på någon restaurang i Växjö.

7 Kommentarer

Christine

Åkte rutshkana uppför…*Asg* du är ju heeeelt underbar! Puss på dej! /Christine.

Svara
Sofi Poulsen

Tack Christine! ❤ Eftersom jag och Aengeln Englund skrivit sagan tillsammans så är det roligt att du känner igen min stil. 🙂

Svara
Mikasel

Ja din fantasi och berättar lust är det inget fel på du är en underbar människa Kram på dig

Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *